julianevans

Vi åker från Los Angeles idag upp längs kusten igen mot San Francisco. Ingen av de andra är lika förtjusta i LA som jag och Fredrika är, antaglgen för att det är en så oöverblickbar stad. Det finns inget tydligt centrum, man kan inte gå från område till område, och man åker bil precis VAR man än åker. Däremot går bilkörningen rätt bra. Även mitt i stan är det superenkelt, skyltarna är tydliga och vägarna är breda.

 

Vi har misslyckats med att surfa, lyckats med att äta god mat, och igår var vi på samma, rätt anspråkslösa bar som Miley Cyrus, en av världens största artister. Alla missade henne utom eas som stötte in i henne utan att veta att det var hon. 

Skjutit pistol, igen, varit på Six Flags magic mountain och åkt berg-och dalbana och ja det kommer massa mer i San Francisco hoppas jag. Vi har haft rätt dåligt med internetuppkopppling så harinte hunnit skriva förrän nu. Dessautom gör vi ju samma saker som vi redan gjort i stor utsträckning så det är inte superspännande att skriva eller läsa om. :)

 

Det är den 23e idag och det är strålande solsken i Brooklyn. Vi har idag och imorgon kvar att hänga här, sedan kommer vi ta planet klockan 8 härifrån på tisdag den 25e.  Imorgon är alltså sista hela dagen. Knäppt, men skönt. 

 

planerna dirkt efter hemkomst ser ut så att jag vill åka till backe en sväng, innan det här med att söka jobb och sådant börjar om på riktigt. 

 

Finns väl inte så mycket ner att skriva här egentligen, vi är klara med det vi skulle göra och det känns svincoolt, det är knappt vi fattar det själva, att vi varit på alla de här ställena men så är det. Jag har sammanställt en spellista med låtar som på något sätt har med ställena vi varit på att göra. Den ska jag lyssna på på vägen hem. 

 

Hoppas vädret på andrs sidan atlanten är bra och att våren börjar tidigt. 

Efter en jobbig och snöig, om än inte så otroligt kall, dag igår så blev det till slut så att vi på en mack blev tillfrågade av två killar som skulle till New York och ville ta med oss, så nu hamnade vi till slut Här. På ett hotell på Manhattan, i Chinatown.  100 dagar och 85 olika bilar efter att vi sagt hejdå till Eas, Tony och Anders på perrongen i Tokyo, men bara 25 dagar sedan vi satte ut från San Francisco.

 

Mål. Tvärs över hela jävla kontinenten. Så jävla nöjda. Och sugna på att komma hem, ska sägas. 

Återigen på ett motell. Kanske det sista, Kanske inte. Truckföraren Rick, som skulle ta oss från Alabama till New York, mailade oss igår och berättade att hans truck gått sönder i San Antonio, så vi åkte från Birmingham (där vi sov två nätter och gicl på deras Civil Rights-museum) redan igår, och efter tre korta åkturer och en låååång, är vi i Salem, och har ungefär lila långt kvar till New York. Igår natt sov vi (eller Fredrika, jag sov inte alls) i Tv-rummet på en lastbils-stopp, där vi fick tillåtelse att vara efter att en vänlig chaufför pratade med personalen.

 

Det är typ allt vi har att berätta. Imorgon HOPPAS vi kunna hitta nån att ta oss hela vägen. Vi får se. 

Ja, det verkar som att ni där hemma fått nys om ovädret här borta. Nyheterna, i den mängd vi lyckas komma över dem, pratar konstant om dåligt väglag och kyla och allt sådant där. Skolan i Tuscaloosa stängde härodagen på grund av snöfall. Det är alltså samma stad som för två år sedan drabbades av en en halv kilometer bred TORNADO, som drog av taket  på vissa hus och jämnade andra med marken. Hur de ens kan bli ka när det kommer lite snäblandat regn är helt bortom mig. 

 

Kort sagt är det fortfarande halvsommar här, och ingen svensk skulle någonsin tveka att köra i det här ens utan dubbdäck, och märker vi att det blir sämre så kommer vi ta ett tåg. 

 

Nästa "ride" vi får kommer vara vår pålitlige vän Rick, som kör truck i norra USA och är van vid alla sorters väglag. Han ska ta oss hela vägen till New York dessutom, och sedan är vi ju klara. 

Nu är vi i Tuscaloosa. Efter en antiklimaktisk vistelse i New Orleans och en motellnatt i picayune, Mississippi, där vi träffade en nan som tyckte ang. evolutionen att "if people want to believe that that's fine by me, but why isn't it still  happening?", och två liftningar senare, är vi framme i en stad i Alabama, där vi ska stanna ett par dar innan vi förhoppningsvis ska åka med vår gamla truck till Washington ELLER Boston beroende på vad vi känner för.   

 

 

För första gången på resan blev vi upplockade av en svart man. Två till och med. 

 

Det är rövkallt dock. Det kommer bli kallare. Vi kommer ha det trevligt här i Tuscaloosa lite innan vi åker, men sedan blir det nog Boston eller DC som blir sista stoppet innan New York. 

 

Och fy satan vad jag kommer sakna det här.  Vi har haft det så jävla roligt och jag vill aldrig åka hem men vi längtar också hem så sjukt mycket. Det var lättare att inte längta hem i Kalifornien. 

Senast jag skrev var i El Paso. Vi satt i El Paso lika länge som vi var i Flagstaff, men hade ungefär en tiondel så roligt. 

 

Första dagen i El paso, efter att ha sovit på ett motell, mötte vi Sam, en kille som sade att han skulle skjutsa oss en bit "down the road", och det kan man ju tacka ja till i snålblåsten i den texanska öknen. Först skulle han bara hem en sväng. Så vi hakade på, eftersom han var en så trevlig kille. Åtta timmar senare, efter att han hämtat sin tjej, lagat mat till oss, kollar på en film och lullat runt lite generellt, blev vi avsläppta en mil längre ifrån där vi började. Misstaget att tro att andra har koll ska vi försöka att inte göra igen, och eftersom det var mörkt var det bara att lägga sig på motellet som var där. Det ska sägas att vi hade det bra med Sam de första fyra-fem timmarna av vistelsen, men hans oförmåga att inse att vi inte ville komma iväg efter solens gått ner, och istället gå efter sitt egna oproduktiva stoner-schema gav en lite besk eftersmak. Men självinsikt är inget man kan förvänta sig av alla på en sådan här resa så vi får skylla oss själva och han ville väl. 

 

Dagen efter fick vi reda på att interstate 10 var stängd på grund av kylan och blåsten så det blev bara att gå och titta på tv. 

 

MEN! Sedan nästa morgon träffade vi Bob, en pensionerad advokat som hade bilen full av prylar på väg till Florida, dit han skulle flytta till sin nya ranch. En bra bit fick vi lift av honom, men vi gav oss inte utan frågade på kvällen när vi var framme en person till som tog oss till en liten liten by precis utanför San Antonio i mitten av texas. På morgonen kom en man vid namn Steven och körde runt oss lite på cirkelleden runt San Antonio, och en till advokat som tog oss på andra sidan San Antonio slog vad om att "när jag kommer tillbaka här senare står ni nog kvar, ingen plockar upp liftare längre". 

 

"Kanske" tänkte vi och åt en hamburgare utan kött på Wendys. En kvart tog det och när jag kom tillbaka från toaletten stod Fredrika och pratade med en lastbilschaffis med spetsig mössa som självmant erbjöd sig att ta oss till Baton Rogue i Louisiana. Han ville se våra pass, och vi tog hans telefonnummer, och så åkte vi. Ham var väldigt trevlig och sympatisk, och vi sov i hans lastbil i natt, efter att han förlorat 600 dollar på slotmaskinerna i ett casino i Louisiana,(men han verkar tjäna rätt drägligt så det är nog okej), och vi fick veta att han skulle hill New york igen på torsdag så om vi befinner oss på interstate 59 runt då kan vi få en skjuts igen. 

 

Jag skriver ner alla somm vi liftar med här, även om det blir tjatigt att läsa, för att det kanske kan vara kul at se exakt hur det kan gå till rent konkret liksom. 

 

Så kommer vi då till New Orleans. På bensinmacken i Baton Rogue där Rick släppte av oss ropar en stereotyp av en white trash-kille med sin tandlösa flickvän och tre barn i bilen att hn kan ta oss en halvtimme till en bättre plats. Så vi kör, och får sitta på flaket, vilket man ju egentligen ALLTID vill. Hur sunkig truck han än hade. Jag tror vi BARA åkte med honom för att han hade tre barn i bilen, för i själva verket verkade han både skum och rasistisk, när han varnade pss för "the black folks in New Orleans". Fast det är kanske bara våra fördomar, men är det NÅGON vi träffat som passar beskrivningen av "meth-drabbad teenage dad" utseendemässigt så är det han. 

Det var han också som yttrade rubrikmeningen. Nu vill jag att ni bildgooglar typ "han grenade drink new orleans" så att ni själv förstår varför det Inte Kommer Hända.

 

Men visst. De här är säkert en fantastisk stad. Nu är vi iallafall här. En heldagstur från östkusten. Snart klara. LITE jävla imponerade är ni väl ändå, va? :)

Det här var ju just snyggt. Vi sitter fadti utkanten i El Paso, och har försökt i två hela dagar att komma härifrån. igår var det så blåsigt att vägen var avstängd, så det var inte riktigt vårt fel, men ändå. 

 

Nu är vi i ett område med tre stora lastbilsstationer dock, så det borde vara lungt. Vi åkte aldrig till Juarez, vi blev strandsatta här istället. Två dagar av total tråkighet.  En Plusgrad ute. Ska inte det här vara gränsen till Mexico? Nåja. Vi kämpar på, har vi lite tur får vi en lastbilsskjuts tio timmar rakt österut och en till sådan är vi i stort sett i florida. 

 

 

Vi vaknade i morse och ville inte riktgt skiljas från vår pepparkakegris, Danah, som i tre dagar huserade oss i hennes lägenhet i Flagstaff, och hennes vänner i The Hiking Club, men vi gjorde det ändå. Vi stod en kvart utanför vägen till skidbacken innan en kille med skidglasögon tog oss till en ramp på RÄTT sida stan, där vi fick lift med två personer och deras vildsint slickande hund. Nästa person tog oss hela vägen till Phoenix, där vi bestämde oss för att skits helt i den staden, som alla sagt så mycket illa om, och bara åka raka spåret så långt vi hinner. Vi fick dock en chans att se seguaro-kaktusarna, och shit. Vilka monster. De "klasssiska" kaktusarna, som ser ut EXAKT som kaktusarna på film, står som spön i backen utanför Phoenix, och i hela området kring södra Arizona och den mexikanska delstaten Sonora, och sedan finns de ingen annan stans i världen. det ebda som inte är som i filmerna är att de här bjössarna är samtliga mellan två och femton meter höga. Vissa har två armar, vissa har tolv, alla är fridlysta och ingen ser ut som något man skulle vilja springa in i i mörkret av olyckshändelse.

 

Liften till Tycson fick vi av en kvinna som just hämtat sin tioårige son hos sin pappa I Phoenix. Hon jobbade med att designa missiler, sade hon. Sedan bjöd hon in oss till att sova hos henne, så här är vi, i hennes sons rum medan Alex sover i vardagsrummet (som verkar vara hans favoritgrej i världen), och väntar på att somna innan vi blir väckta klockan 4 imorgon bitti. Livet är underbart. 

 

Planen för imorgon är att vi ska till El Paso, oc där hämtas av en kille på Coouchsurfing som bor i Juarez, på den mexikanska sidan av allt. Det är alltså "världens farligaste stad" enmigt media, men vi har en guide som kommer visa osss det som är bra och undvika det som är dåligt, och är det nägon gång som man ska pka dit så är det med någon man litar på (det finns redan massor med folk som couchsurfat hos Cesar och han har haft svenskar förr). Det låter värre än vad det är, Juarez har blivit bättre de senaste åren enligt ungefär alla. Men känner vi dålig vibb av staden så kommer vi strunta i det och hänga i El Paso istället. 

 

 

 

 

 

 

Har ar en bild pa mig vid Highway 1, dar vi sitter och forsoker lifta till Monterey. En kvart senare satt vi i en bil med en kvinna, men just dar och da svettas vi efter en svinkall natt pa stranden i Cambria, dar vi valde att hoppa av och slagga sa vi inte skulle gora misstaget att missa att aka varldens vackraste landsvag efter solen gatt ner. I buskarna till hoger om mig pa bilden sag vi ett gang kolibrier som surrade runt.

 

 

 

Sa smaningom kom vi fram till San Francisco. Det var ju lite av en chansning att aka dit, men vi fick en trevlig tid, vi bodde i det ganska hippa Mission District, och spenderade de flesta dagarna i Dolores park, parken pa bilden nedan, dar alla tuffa satt, och det OSADE graslukt hela dagarna. Det gjorde i och for sig faktiskt mest hela San Francisco nar jag tanker efter. Vi sag nagra av de vanliga turistgrejerna, men mest pa hall. Det var svart att riktigt lata sig sjalv entusiasmeras over en bro just nu, men det var spannande att sitta pa den dar kullen i Dolores Park och tanka for sig sjalv att vi faktiskt AR i San Francisco, och att vi nastan inte bryr oss. Det ar markligt. 

 

 

Samtidigt var San Franciso en stundtals otroligt vacker stad, med gamla hus och massa kullar och allt det dar som alla vet. Vi gick en kvall och sag en open mic-grej som halls varje torsdagkvall, dar massa folk star i en ring i korsningen Mission och 16e gatan och kor sina dikter eller spoken word-grejer och sadant dar. Det var ojamnt. Det ar nastan alla open mic-grejer. San Francisco blev lite kortklippt eftersom vi behovde aka, men kanslan ar att man vill aka tillbaka. Ett varmare, lite mindre otrevligt New York. 

 

Efter San Francisco borjade vi aka osterut, antligen. Det tog oss nan timme att ta sig till Dublin, en forort om man sa vill till San Francisco, och dar pratade vi (efter att via hogtalare blivi ovagschasade fran en motorvagsramp) en indisk man som sag oss och mer an garna korde oss en timme at helt fel hall for att vara snall. Han slappte av oss vid ett lastbilsstopp, dar vi borjade skriva en ny skylt, och fem bilar senare stannade en EXTREMT pratglad man, som i tva timmar spelade techno och pratade om rave, att det var karaktarsdanande med mobbing, och vilket glamourost liv Avicii lever. Han korde oss hela vagen till nasta person vi skulle bo hos i Bakersfield dock, sa nagonstans gillar vi honom, men han kan ha varit den minst insiktsfulla personen jag traffat i mitt liv.

 

Bakersfield var verkligen lika trakigt som alla, fran San Francisco till Flagstaff, hade sagt. En extremt fororenad stad, dar vi gick runt en hel dag i downtown pa en lordag utan att se knappt en enda manniska. Vi skiter helt i bilder fran Bakersfield, och gar vidare till fabulous Las Vegas.

 

 

Mitt i oknen satt vi, langs en liten liten landsvag, och cirka en bil i minuten. Med tanke pa att senaste gangen vi liftade raknade vi 50 bilar innan nagon stannade sag det ut som att vi skulle bli sittandes lange, och det tog val kanske en timme innan Timothy kom forbi med sin roda pick-up. Jag ar ganska saker pa att jag skrev om honom i det forra inlagget. 

 

 

Har ar hans bakhuvud, framfor Fremont street. 

 

 

Las Vegas var daremot en javla pars att ta sig ur. Vi fick reda pa att Nevada ar en av de fa stater det ar HELT olagligt att lifta, och att folk faktiskt har fatt boter. Forsta dagen gick vi runt och runt i Hoover Dam och fragade turuster, men eftersom alla skulle tillbaka till Las Vegas fick vi ge upp och sov pa ett hotell. Nasta dag gick vi upp och gick, for att komma over gransen till Arizona, dar vi kunde lifta med gott samvete. Vi Gick och Gick och Gick, flera kilometer pa the Highway, och over denna bro, som ni ser ovan. Vi blev upplockade till slut och hamnade i Kingman, dar vi slutligen lyckades fa en plats i en bil pa vag till Flagstaff.

 

Och nu blir det intressant pa riktigt. 

 

Sahar ser det ut i Flagstaff, Arizona just nu. Det ar snoigt, 2100 meter upp i luften, och det kanns som att vara i en skidort, for alla vi traffat alskar att ga ut och ga i bergen och aka skidor och halla pa. Det ar for ovrigt nagot vi markt, att det har med "hiking" ar helt vansinnigt stort i vastra USA. Vi har fatt oss ett smakprov pa det de senaste dagarna, det kommer lite bilder fran det har nedan.

 

 

Vi är på ett hotell igen. Den här gånget ett som vi betalade för själv, men det var rätt billigt. Vi ligger i utkanten av Boulder City, gångavstånd till Arizona, dit vi ska promenera imorgon så vi slipper oroa oss för att lifta i en stat där det är olagligt. 

 

Idag gick liftandet dåligt. Vi fick lift av två personer, men ingen vettig stans. Bara runt i området, i jakt på bra ställen att lifta, och tillbaka på hotellet efter vi gett upp. Den andra liften var klart intressantast. En dåre till man från trinidad och tobago med sin mexikanska fru, på väg till Vegas. De berättade att de skulle åka och gifta sig på Barbados om ett år. Steven Seagal ska viga dem. Tja.

 

Trots usel liftning fick vi chabsen att se Hoover Dam, och det var coolt. Landskapet här är så sjukt vackert så det liknar ingenting. Röd sten, berg, Mead Lake, öken osv osv. Fint. 

 

Vegas var rätt kul. Vi hade inte pengar att göra så mycket, men vi spelade lite blackjack och en vinst på 75 och en förlust på 40 gör att vi är plus 35 dollar netto. Woho!

 

Själva the strip går knappt att förklara hur sjunga några av hotellen är. Eifelltornet som jag sett på bilder är enormt, mycket större än jag trodde. Inne i hotellet finns såklart en inomhusboulevard med gatlyktor och skit. Vet inte, det var det enda vi gick in i, men Caesars Palace var så enormt att det blev som en egen liten by, och Bellagio hade en helt egen liten sjö med en pittoresk bro och körde fontänshow varje timme. framför allt var allt mycket snyggare än jag trodde. Det var liksom mindre tacky, och mer coolt på riktigt. Nån show hade vi dock inte råd att gå på. 

 

Så nu ska vi igenom Arizona. Det blir grand canyon och det blir flagstaff, och det kommer så småningom bli phoenix. 

 

Frukost imorgon är French Toast på hotellet. Woho!

Godnatt!

Vi vaknade i morse, hos en man vi couchsurfat hos, vid namn Casey, i en liten sömnig stad som ligger i södra Kalifornien, och efter att plockat upp en vegetarisk burrito till frukost blev vi skjutsade till utkanten av stan där vi började skriva vår skylt. Det tog oss en minut och den FÖRSTA bilen som stannade plockade upp oss. Det var en polis, som skulle iväg till Arizona och plocka upp en fånge och frakta honom nån annanstans. Han hade handklovar och polisbricka och när vi frågade om det var ett bra jobb sade han "not when you gotta shoot them". Han satt sedan i cirka två timmar och förklarade för oss vilket skitland usa var och hur farligt det var att vara ute som och osv, men han släppte av oss i en korsning där vägen norrut skulle ta oss snabbt till Las Vegas. Mitt i öknen, bredvid en ödslig landsväg, började vi skriva nästa skylt. 

Sällan har livet känts så otroligt som just då, och även om vi trodde vi ALDRIG skulle bli upplockade så är hela grejen bara helt otrolig.

 

Vi blev naturligtvis upplockade. Av en 21-åring som heter Tim. Det första Fredrika lade märke tiöö var hans pistol, som han senare erkände låg där för att visa en eventuell skurk at vara försiktig. Tim visade sig vara en superkille, som vuxit upp på en bondgård, haft en krokig väg in i sitt nuvarande liv, och skulle ta oss hela vägen in till Vegas. Inne i Vegas lärde han oss grunderna i Black Jack, spelade själv för en tjuga och gick plus hundra dollar, och gav os sedan två nätter gratis på ett svinfint hotell, hotel Plaza, rakt på the strip, för sina poäng som han hade för att han spelat där tidigare. Det är ett rum som skulöe kostat oss 60 dollar per natt egentligen. 

Han kommer tillbaka för att hänga med oss på vägen tillbaka från Utah imorgon, så det kommer bli kul. 

 

Så.  i två nätter sover vi på ett SERIÖST hotell i Vegas, och ikväll sitter vi och tar in allt omkring oss. Det är verkligen hel otroligt. Med lite tur skjuter jag automatkarbin imorgon.

 

 

Tänkte jag skulle skriva lite mer detaljerat om hur en dags liftande kan gå till. 

Igår vaknade vi klockan åtta i San Francisco, och packade ihop våra grejer. Sade hejdå till vår host, den 25-årige systemvetaren louis, och gick för att köpa frukost, som i mitt fall blev två salvadoreanska tacos och en mexikansk läsk. I fredrikas fall blev det thaimat hon hade sparat från kvällen innan. Från 16e gatan och Mission (där vi kvällen innan sett folk hålla på med poetry slam och diktuppläsning) gick tunnelbanan som vi skulle ta ut ur staden, till en liten ort vid namn Dublin. Där började vi gå till den närmaste on-rampen och det tog tio minuter av skyltmakande innan vi hörde en röst uppifrån: "you two on the on-ramp, move!" och även fast det inte är olagligt gjorde vi det. Gick tjugo minuter till nästa, där det också fanns en bensinstation. Vi började förbereda oss för att fråga folk, klockan var cirka ett och det kändes redan stressigt. 

 

Redan andra personen som vi frågade sade att han ville hjälpa. Det var en indisk man som sade att han skulle släppa av sitt barn hemma, och sedan tog han oss en timme ut ur staden till en plats där folk svänger in för att tanka och köpa godis på vägen och sådär. Visade hejdå till honom, åt en macka på subway, och började skriva vår Bakersfield-skylt, men efter redan fem minutet och innan skylten var klar, svängde en kille och en tjej, på väg till Orange County, upp och frågade var vi skulle. Tjejen var japansk och sade inte jättemycket och killen var själva definitionen av en amerikansk bimbokille. men alla de usla var-man-för-sig-själv-värderingar som terrpublokanerna ofta förknippas med. När han jämställde faran med att äga ett gevär med fram att äga en burköppnare stod det klart att vi hade att göra med en man som har fullt upp med att komma ihåg att andas. Och kanske skulle må bra utan ansvaret att behövs rösta också.  

 

Men han tog oss till Bakersfield och vi är glada för ävenom Bakersfield verkar sömnigast hittills är vi nu halvvägs till Vegas. Vad vi nu ska dit och göta utan pengar att spendera.

Vi sitter i en lägenhet på Guerrero Street i mitten av trendigaste San Francisco. Hittills är det den mest ocharmiga staden av alla. Det är nåt med San Francisco som känns så jäkla självgott, men det är kul att vara här. Set ser lite ut som ett stort New York med palmer. Ser fram emot att bege oss österut. Det är nånting med Texas som känns så otroligt lockande. Som om man kan ha roligare där. 

 

Jag vet inte vad jag ska säga mer. Det känns som om det roligaste med att vara här just nu är hur konstigt det är att det känns så självklart att vara här. Som om vi bara hamnade här och det är inget konstigt med det liksom. Man ser husen och skylinen och bara "san francisco.. Jaha" fastän man vet att det kimmer verka helt knäppt gemma igen att vi varit här. Jag gillar det. Kan vänja mig vid det. Känslan att det är så självklart att vara här. Känslan av att inte sett regn eller snö på tre månader (utom två dagar totalt i japan). 

Idag fuskar vi lite. Vi pröjsar fem dollar var för att en kompis till vår värd ska ta oss till San Jose. Men det känns värt det för vi hamnar direkt på vägen utan att behöva bära våra väskor.

 

Väskorna alltså. Det enda jag ångrar med hela den här resan är att vi tog med oss de där jäkla väskorna. Allt man haze behövt var mandolin-caset, i det får man plats med en bok, tandborste, telefonladdare och sedan hänger man sovsäcken på ryggen med ett par tshirts sockar och underställ. Det hade vägt max 5 kilo.

 

Vi har packat så sjukt mycket onödiga grejer. Men men. 

 

 

Idag är vi i Monterey, strax under San Francisco, där vi bor med en Turkisk man som är nån slags kapten i Turkiet och kan MYCKET om mobiler och teknik. Just Monterey är lite trist, förutom att det såklart är soligt som alltid, men sfär några dagar sedan liftade vi upp längs en uttorkad Highway 1, förbi ett brunt, bränt, Big Sur, med soliga och oroliga människor. Liftningen gick lätt oach alla som hittills plockat upp oss har sagt, som i kanon att "jag plockar aldrig upp liftare, men ni såg så ofarliga ut. Det finns hopp för liftandet även i fortsättningen i det här landet, och en överskattning av antalet galningar.

 

I förrgår fick jag min vilja igenom och vi sov på en strand. En svinkall en, men otroligt vacker likafullt. Trots allt underbart att se fullmånen vandra över natthimlen och kasta långsamt krypande skuggor från stubbarna och högarna av tång. Medan man väntar på att solen ska börja krypa fram igen over skogskanten. Och så lång den tiden kändes. "This is a State park, i don't want to find you two camping out here on the beach later tonight" sade park rangern. Och det gjorde han inte heller. 

 

Inte ett ord om att folk är oroliga nu tack, vi gör inget annat än att hålla oss undan farliga gränder till den grad att det känns som att folk snart tycker vi är HELT Kuklösa. Ingen knäppis har stannat än och om vi känner att det blir jobbigare kommer vi bara att acceptera rides från kvinnor för ja, kvinnor kan vara kriminella och galna, men är typ inte det särskilt ofta. Vi har koll.

 

Allt är fortsatt bra här, kort sagt. :)

 

 

Idag fortsätter Vi längs 101:an, mot San Luis Opispo, där vi ska bo hos en tjej och hennes rumskompisar några dagar, och förhoppningsvis spela lite på gatan där också. Totalt fick vi ihop ca 60 dollar här i SB. vi spelade kanske totalt tio timmar. Så tja... 

 

Liftandet är svårare än i japan. Men allt är svårare än att lifta i japan. Det ska nog gå. Vi hoppas kunna lifta hela biten åtminstone i Kalifornien, så vi kan hyra en biil senare nere i ökenstaterna och lämna den där. Hyr vi den här och kör den till t.ex texas så tillkommer en rätt saftig envägskostnad nämligen. 

 

Mat är tacos. Varje dag och det trivs vi med. 

Idag har vi haft det bra. Först pkte vi in till "stan", d.v.s. Santa Barbara, och gick runt ett par timmar nere vid piren och övade på våra instrument och hängde med vår värd, Neil. efter han hade åkt hem för att ta en lur innan jobbet ställde vi oss på den stora gågatan och spelade med gitarrfodralet öppet. Det tog ett par omgångar av "visa vid vindens ängar", "en midsommarnattsdröm", och "mr. Tambourine man", men tilö slut kom vi upp i 18 dollar, vilket motsvarar ca 130 spänn och betyder lunch för båda oss imorgon. Middagen åt vi precis i form av dumplings hemma hos en professor på Santa Barbaras universitet som bjöd hem oss och aedan tog typ 50 foton på oss med olika dyra teleobjektiv. De bästa bilderna har han skickat på mail så det var ju iallafall något. Hn hade också ett ljudsystem som han sade kostade 140000 kronor och det verkade inte alls orimligt. i den stereon lyssnade vi på Adele och Eva Cassidy innan vi åkte hem och kallade det för kväll. 

 

Vi har faktiskt bara haft det bra. Är det EN sak jag ågrar så är de att jag inte struntade i att ta med mig ryggsäcken och bara reste med så mycket packning som får plats i fickorna och en mandolinväska. Nästa gång. Imorgon åker vi in till stan igen för stt spela ihop pengar till att se hunger games 2 på bio. Det kommer att vara soligt och folk kommer att vara trevliga mot oss. Det är min prognos. 

Vi befinne är oss i Goleta, en liten stad strax väster om Santa Barbara, norr om Los Angeles, längs kusten.  Vi tog i förrgår bussen från mitt i LA till Malibu, där vi klev av på slutstation och hittade direkt en bensinstation. Efter en halvtimmes liftande stannade en lång svart bil bakom oss och backade försiktigt. Bakluclan öppnades och en välklädd, vithårig man klev och sade åt oss att slänga in väskorna, för han skulle ta oss till Santa Barbara, som vår skylt sade. Det visade sig att han var chaufför, och ibland brukade köra filmstjärnor, och hade liftat två gånger över usa på 70talet. Alla vi frågade på bensinstationen var också vänliga och de flesta skulle åt andra hållet, men några av dem är jag SÄKER på att de skulle tagit med oss om de skulle norrut. En brittisk kvinna sade till och med det. 

 

Igår på väg hem från stranden mötte vi en kinesiskfödd man som stod och fotade solnedgången vi minglade lite och när vi gick därifrån plockade han upp oss och körde iss in till stan och bjöd oss på midddag på nån typ mongolisk buffé. 

 

So far so good med andra ord, nästa stopp är Monterey och Big Sur men idag ska vi in och förhoppningsvis spela lite musik i Santa Barbara Och kolla på fjärilar. Just NU sitter vi insängen och väntar på att vår värd ska äta upp sin frukost. Jag har ALDRIG sett någon äta såhär långsamt. Ingen någonsin. Jag blir galen.  

Det är så de kallar det. Men det är inte så det känns när man är där. 

 

vår couchsurfarhost tog med oss till sin kyrka här i Hollywood idag. Det var inte var vi hade väntat oss. Först och främst var alla skitsnygga och typ 20-25, och känslan på väg in var som att vi skulle in på en nattklubb. Det klev på någonkille och pratade om ungefär att hitta meningen med sitt liv och att "vi är skapta för att gå på ett uppdrag" och lite sånt. Fylld av tankar om hela uppmevelsen stod jag och observerade en liten grupp tjejer som stod och log och dansade när bandet spelade ochdeg såg ut som om de var på en håkan-spelning. De höll händerna för bröstet och ropade "whoo!" När de på scen sade något de höll med om. Det var rätt härligt och man ville bara umgås med alla där inne för att de är så sökande/trasiga/känslosamma/starka/svaga och sådär.

 

Det finns ett citat om Los Angeles jag läste för ett tag sedan. "Om man lutar världen så kommer allt löst att hamna i Los Angeles", och det känns så jävla sant. Och jag älskar det så mycket.